Här har använts en hel del text som är skriven av Henry Johansson ( Nusnäs Hembygdslag ) och uppsatt på plakat på Fudalens Dag 2010. Texterna är lätt omstuvade och i vissa fall är diverse förklaringar tillagda. Alla färgfoton är tagna av Louise Rosén, i övrigt har gamla bilder använts eller avfotograferade från nämnda plakat.

Välkomna till Fudalen (Fogledaal 1541)

Fudalen nämns som östra Ovansiljans vagga därför känns det futtigt att kalla "Dal'n" för fäbod. Det som gör att Fudalen blev en startplats för bebyggelsen i östra Ovansiljan var nog Fuån och det skyddade läget innanför Dalviken.

På 1500-talet pendlade det mellan fyra och sex stycken skattebönder i Fudalen.

( En skattebonde var brukare av skattejord, d v s. de ägde jorden och betalade skatt till kronan. Redan under tidig medeltid skattelade kronan den jord bönderna odlat upp och vilken de betraktade som sin egendom.) Senare under 1600-talet fanns det bara en skattebonde. Långt ifrån alla invånare i Fudalen var skattebönder. En bra gissning är att det bodde runt 50 personer i Fudalen i mitten på 1500-talet jämfört med ca 200 i Nusnäs. Längre bakåt har vi inga källor.

Om sägnerna stämmer så ska för varje århundrade vi går bakåt Fudalen öka och Nusnäs minska i proportion till varandra. Till slut är Fudalen huvudbyn och Nusnäs en "fäbod" till Fudalen. Då är vi sannolikt nere på 1000-talet eller ännu tidigare.

Garsås lär också i begynnelsen ha varit en fäbod till Fudalen. Det här framgår av alla de gemensamma anläggningar som Nusnäsare och "Gasfok" har haft i gången tid. T.ex. den stora fäboden Björnsbodarna i Stumsnäs som fanns redan på 1400-talet, kvarnar i nedre delen av Ickån och Fuån (enligt kvarninventeringen på 1600-talet) och fäboden "Danmark" nästan uppe i Härjedalen.

Fåsås lär enligt sägnerna också varit en fäbod till Fudalen vilket kan betyda att även Färnäsarna en gång vandrat ut från Fudalen. I varje fall de som har anknytning till Fåsås fäbodar.

Att beskriva Fudalens historia är att ge sig in i det "mörka fordom" som den gamle hembygdsforskaren By Anders kallade den gamla tid som vi vet ganska lite om.

Dössbacken

Namnet Dössbacken eller dödsbacken härstammar från en förkristen tid då ritualerna att föra de dödas själar vidare till ett annat liv var annorlunda. Kroppen brändes och ben och aska lades i en liten rund stenkummel ”misumör”. Det har inte gjorts några utgrävningar men det finns många stenhögar i området. Det finns även en stenkällare som minner om en envis legend om att den första kyrkan i Ovansiljan ska ha stått i Fudalen. Även i Fåsås mäler en legend att Fåsåsfolket brukade gå ner till en kyrka i Fudalen.

Ovansiljans första kyrka

Enligt muntlig tradition ska här i Fudalen den första kristna kyrkan i Ovansiljan ha byggts av fiskare från Åhl. I Åhl  (numera Insjön) bildades den första kristna församlingen i Nedansiljan enligt en annan muntlig tradition.  

Om man ska bygga en kyrka i Fudalen så borde det vara här uppe på Dössbacken med den vidunderliga utsikten över den slingrande Fuån i dalgången och ”gambeldal´n” där bortom.

Att gården som låg här för 200 år sedan kallades Dössbacken antyder att den låg i närheten av en rituell plats som användes för asatroende.

De kristna kyrkorna blev ofta byggda på samma plats som de asatroende hade haft sina tempel. T ex i  gamla Uppsala där man i utgrävningar har hittat stolphål efter ett stort hednatempel. Där finns idag en kristen kyrka från medeltiden.

För hundra år sedan besökte forskare och fotografer från Nordiska museet Fudalen.

På en bild av en stenkällare som Nordiska Museet tog står det antecknat. Rester av kyrkan? När Nusnäs hembygdslag besökte Fudalen med arkelog Maria Lannerbro i våras (2010) registrerades källaren som ett fornminne. Kom ihåg att dåtidens kyrkor inte var byggda i sten utan i timmer.

Den gamla gammellandsvägen

När Nusnäsarna skulle hem till byn från Fudalen på medeltiden gick de på en klövjestig som gick bakom Larsosgården, slingrade sig genom skogen och kom fram vid Larsbo i Nusnäs. Det är delvis samma väg som skidspåret mellan Nusnäs och Garsås numera tar på vintertid.

Längs riksväg 70 mellan Fu och Garsås finns det ömsom på höger och ömsom på vänster sida stumpar av gammallandsvägen kvar. Den här gammellandsvägen byggdes och underhölls av de byar den gick igenom på 1700-talet.

Först hade man bara huggit undan skogen, men inte något annat. Då kallades den kärrväg och sådan var den ända till början av 1800-talet. Då tog man spett och drögar och bände bort de största stenarna och rötterna utan att tillsätta något grus och uppgraderade den till bruten väg.

När det kom grus på vägen vet vi inte. Men det var säkert en ojämn kvalitet på denna brutna väg beroende på orken och storleken hos de olika byarna.

Sommartransporterna gick förr med klövjesadel - en träsadel med krokar på som man lade på hästen – på krokarna hängdes stora flätade korgar som man lade sakerna i.

Den första kärregången mellan Mora och Falun gick av stapeln 1667 enligt ett sockenstämmoprotokoll. Det var prosten som behövde få hem en brännvinsapparat som klövjehästarna inte orkade bära. Det var en häst med en kärra med två hjul som fick gå över Fåsås och till Falun tur och retur.

Storkvänn

Vattenkraften utnyttjades tidigt för att driva maskiner.

Fuån är nästan den enda vattenkraftkälla som östbyggarna kunde utnyttja. (Östbyggare var en skatteindelning av Morafolket som omfattade de byar som låg öster om Siljan: Fu, Garsås, Nusnäs. Färnäs och Noret ).

I den nedre delen av Fuån var kraften som störst och redan på medeltiden trängdes vattenverken vid ån. Vid en kvarninventering på 1600-talet fanns ett tjugotal kvarnar i Fuån.

Husflyttning

Hundratals hus har flyttats ut från Fudalen genom århundradena. En del hamnade i Bengts Emils grytor i tjärfabriken i Fu andra flyttades till andra platser och sattes upp på nytt.

Bokasgården

Anders Zorn hann bara köpa ett hus i Fudalen medan han levde, visthusboden från 1308. Men Emma Zorn och Gerda Boetsius köpte Bokasgården som flyttades med inventarier och allt till gammelgården.

Vattensågen

På medeltiden drev vattenkraften alla maskiner som fanns t.o.m. sågverken.

I nedre delen av Fuån låg en vattensåg. Den härstammar från Gustav Vasas tid enligt de intervjuer som By Anders gjordes med de gamla på 1930-talet.

Sågen ägdes gemensamt av byns bönder. Var och en hade rätt att såga upp ett visst antal plankor under de sågdygn som de blev tilldelade. De plankor som sågades upp ristades noggrant in i ”sågstickan” som var dåtidens bokföring. Varje rote hade ett eget sågblad som filades mellan gångerna det användes. (En rote var en samling gårdar som tillsammans hade att svara för underhållet av en soldat. Varje rote skulle hålla en soldat med torp och tillhörande mark. I gengäld fick rotebönderna befrielse från utskrivning för sig själv, en dräng och en pojke.) 

De plankor som bönderna hade som ranson i vattensågen vid Fuåns utlopp räckte bara till taken och golvet i boningshuset. Det tog säkert många års sågtilldelning för att få ihop till ett nytt hus.

Fudalsviken

Skippusar (skeppshusgrundet)

Enligt namnforskaren Bror Lindén hette ett grund i Dalviken för Skepphusgrundet, sannolikt det som sticker upp öster om Fuåns utlopp. I Dalviken ska det enligt samma forskare ha funnits två skippusuddar (skeppshusuddar).

Gumusolmarna (Gudmundsholmarna)

Längst norrut i Dalviken ligger östra och västra Gudmundsholmarna - Gudmund betyder han som har gud i mun. Kanske var Gudmund den fiskare från Åhl som slog sig ner i Fudalen och försökte övertyga de asatroende i Gammeldalen att tro på den kristna guden istället.

Buderön

Den största ön i Fudalsviken kallas Buderön. Vid fornminnesinventeringen på 1970-talet hittades grundstenar efter byggnader på holmen.

En av många betydelser av ”budär” på Nusnäsmål är bodar, förvaringsbodar. I arkeologin talar man om järnbodar i betydelsen ställen där mycket järn förvarades.

Det kan ha varit på Buderön som det myrmalmsjärn förvarades som tillverkades i Skäjsnäs, inre Fudalen och runt Dragviken för 700-1500 år sedan. På vintrarna kunde man släpa ner järnet till östra Svealand med häst och släde.

Krångelholmen

På dagens karta heter en holme nära land några hundra meter söder om Fudalen för Krångholmen.

Det finns ett kolhus där från 1800-talet vars grundstenar är registrerade som fornminne. Hit kördes kol som tillverkades i kolmilor i hela östra Ovansiljan för att sedan fraktas vidare med pråmar som bogserades till järnbruken runt Siljan.

På en 1600-talskarta hette en holme utanför södra Dragviksudden för Krångelholmen. Den holmen kallas i folkmun idag för Pissholmen p.g.a. att Garsåsfolket stannade till där och rastade med storbåten när de var på väg till marknaden eller kyrkan.

Sägnerna om den holmen säger att här låg Ovansiljansfolket i bakhåll för inkräktare från söder. Enligt en sägen ska 300 personer har blivit ihjälslagna här. Om det handlade om danskar som 1520 var på jakt efter Gustav Eriksson eller om det var ett eller flera större slag under järnframställningstiden kan vi bara gissa.

En spännande koppling är att ”Fudalsfolket” enligt medeltida dokument hade en ”fåbod” 2,5 mil söderut utanför dagens Stumsnäs. Den verkar vara strategiskt placerad. Står man ute på den udden ser man långt in i Leksandsviken och har full koll på om det kommer några inkräktare, Om fiender dök upp kunde man med en enkel vårdkase varna ”Fudalsfolket”, vilket gav dem gott om tid för att mobilisera på.

Hur som helst är det blygsamt av dåtidens människor att kalla ett slag som gav många döda människor för krångel.

Storholmen

På en farledskarta från 1600-talet kallas den södra udden av Dragviken för Storholmen ( idag Dragnäsudden). I gamla tider innan Siljan reglerades var det vid högvatten vår och höst möjligt att ro eller dra båten mellan Dragviken och Dalviken. Runt Dragviken finns minst ett halvdussin framställningsplatser för myrmalmsjärn.

Tjuvholmen eller Giötholmen

För hundra år sedan lastade Lis´n och Petter, två grannar i Fu, sin båt med spett och spadar och rodde ut till den yttersta holmen (Stora Tjuvholmen) i Dalviken. De hade efter många kvällars diskuterande bestämt sig för att undersöka sanningen om den sägen som sa att här ute hade ”Fudalsfolket” 1170 stenat ett antal rövare p.g.a. att dessa tagit vallkullan tillfånga och slagit ihjäl gårdshunden och storoxen.

De grävde upp sju skelett på holmens södra del. Därmed ansåg de och alla andra att sägnen var sann och holmen bytte även på kartorna namn till Tjyvholmen.

Tyvärr finns det andra möjliga förklaringar till gravarna därute.

Holmens äldsta namn enligt en 1600-talskarta var giötholmen eller jutholmen. det antyder två andra möjliga anledning till gravarna.

Antingen var det jutar (danskar) som blivit ihjälslagna på medeltiden när de var här uppe och försökte driva in skatter (gränsen till rövare är måhända hårfin). Eller också härstammar de från något ”krångel” på myrmalmsjärnets tid på 500-1300-talet.

Dagens arkeologer har en enklare hypotes. De tror att det helt enkelt var en vanlig begravningsplats.

Svaret får vi aldrig därför att Lis´n och Petters arkeologiska expedition gör att vi inte har några skelett att åldersbestämma.

Skäjsnes (skidnäset)

Här och var runt Siljan finns små samlingar av gravar från jakt- och fiskefolkets tid.

En dryg kilometer söder om Fudalen ligger Siljansbygdens största bevarande gravfält från järnåldern. Gravarna är 35 små runda stensättningar som ligger ute på en udde i Siljan. Udden har en smal böjd form som en skida där av namnet skäjdsnäset.

När gravarna grävdes på 3-500-talet var det en skyddande vik innanför udden. I dag är det en mosse. Vid en utgrävning 1980 hittades resterna av sten och trä från en brygga inne i den här viken.

Kolningsgropar

Att göra träkol i gropar är den allra äldsta formen av kolframställning. Metoden användes från 300- till 1300-talet. Kolet användes sedan i blästerugnar för att smälta myrmalm till järn.

Maria Lannerbro arkelog på Dalarnas Museum berättade i våras (2010) att man ofta tog över gamla fångstgropar och gjorde kolningsgropar av dem. Om de här groparna använts till både ock vet man inte. Men att de användes till kolningsgropar vet man genom att ha tagit jordprover och konstaterat att det finns kol i dem.

De här kolningsgroparna registrerades som fornminnen nyligen. De upptäcktes inte p.g.a. någon systematisk inventering, eftersom det aldrig gjorts någon sådan här i Fudalen. Groparna hittades p.g.a. att Rolf Matsols, som deltagit i skogsstyrelsens massinventering av moderna kolbottnar erinrade sig att han hade några gropar på sitt skogsskifte och fick hit en arkeolog, som konstaterade att det rörde sig om gamla kolningsgropar.

Järnframställning med hjälp av myrmalm som hämtades upp ur sjöar var intensiv här uppe från 300-talet till 1300-talet. På ett halvdussin platser inom en kilometer från kolningsgroparna har det hittats slaggrester som även visar att järnframställning av myrmalm har skett här.

Enligt en muntlig berättelse från en arkeolog hittade man också frön som inte hör hemma i Siljandalen. Det antyder att det fanns någon form av jordbruk här uppe redan då. Några boplatser har man dock inte hittat i närheten. Om detta beror på att man inte letat eller om det var Fudalsmänniskor som vandrat eller åkt båt ända hit är dolt i mörka fordom.

Vid begravningar på den här tiden bar man med sig benrester och aska efter det som blivit över när man rituellt hade bränt kroppen på bål. Ofta var dessa rester inlagda i en näverask. Någon tung börda var det alltså inte.

Fångstgropar

Gambeldal´n