Embuder

Fudal (Fogledaal 1541)

Jag känner inte att jag har nog mycket på fötterna för att skriva om Fudalen, som kanske är den östra ovanSiljansbygdens vagga. Det känns futtigt att kalla Daln för en fäbod. Det har förmodligen alltid bott folk året om där.

På 1600-talet bodde en skattebonde i Fudal och på 1500-talet pendlade de mellan fyra och sex. Alla var ju inte skattebönder så en bra gissning är att det bodde runt 50 personer i Fudalen i mitten av 1500-talet jämfört med ca 150 i Nusnäs.

Längre bakåt har vi inga källor kvar. Men mäler sägnen rätt så ska för varje århundrade vi går bakåt Fudal öka och Nusnäs minska. Till slut blir Fudal huvudbyn och Nusnäs en fåbod till Fudal. Då är vi sannolikt nere på 1000-talet eller ännu tidigare. Garsås lär också ha varit en fäbod till Fudalen från början. Det framgår av alla gemensamma anläggningar Nusnäsare och Gasfolk hade: Kvarnarna i Fudalen och Ickån, Danmarks fäbodar etc. Om sägnen har rätt i att Fåsås varit en fäbud till Fudal så kan det t.o.m. vara så att Färnäsarna en gång vandrade ut från Fudal. I varje fall den del av Färnäs som bakåt i tiden har anknytning till Fåsås. Att i den historiens ljus försöka beskriva hemfäboden Fudal kräver mera kunskaper. Det skulle vara som att ge sig ut på en svag is utan dobbar. Den som vill få en bild av det gamla Fudals fäbodar får tills vidare nöja sig med att besöka Zorns gammelgård och titta på Bockas gamla fäbodgård som låg i den nedre delen av Fudal.

Okänd författare

Fudal är ett bra exempel på en hemfäbod -("embud") ett ställe som var bebott från tidiga sommaren till långt in på hösten. 
I Fudal eller "Dalen" fanns omkring 60 stugor och gårdar byggda för hushåll.

Vid sökning på Internet efter "embuder" får man upp Svenska Turistföreningens årsskrift från 1905 där "Projekt Runeberg" beskrivs.
 Här nedan inledningen till projektbeskrivningen.

"Våra fäbodar och lifvet i dem erbjuda därför ett
rikt studiefält för den, som intresserar sig för
flydda tiders kultur. Genom anslag af Svenska
Turistföreningen sattes jag i stånd att sommaren
1904 företaga studiefärder till fäbodar i Öfre
Dalarna, och det är några intryck och resultat
från dessa fäbodturer, som jag i det följande vill
framlägga. Mina undersökningar hafva företagits i
följande socknar i Dalarna: Särna, Älfdalen, Mora,
Våmhus, Orsa och Ore. "På bilden här nedan visas hur en typisk fäbogård i Fudal
var anlagd.

Fortsatt utdrag ur ”Projekt Runeberg” från Svenska Turistföreningen årsbok 1905.

”Jag kommer nu slutligen till den fäbodstugutyp, som är den minst ursprungliga, ehuru den erbjuder mycket af intresse.

Jag vill beskrifva en dylik stuga sådan, som den ännu i sin ursprunglighet är bevarad i s. k. hemfäbodar i Mora. Benämningar på delar af huset, husgeråd m. m. anföras äfven på moramål. Skorstenen är murad af tegel och ofta af en konstrik form sådan. En sådan kallas kroinkossten. Öfver dörrtrappen (trampor) skjuter ett litet tak (fårtatje) ut. Ingången är på långsidan nära hörnet. Ytterdörren är försedd med lås. Genom denna kommer man in i en förstuga (fösstuga). Härifrån leder en dörr, som blott är försedd med ett trähandtag (gripon), in i själfva stugan. I hörnet vid dörren står den öppna spisen. Denna är olik den förut beskrifna spisen däri, att den är murad af tegelsten och har en särskild bakugn (bakumn) med en öppning (grav) framför. Från stolpen (ringståpen), som uppbär spiselhufven, utgår en vridbar järnarm (ringer). På denna hänger en krok (lissringer), på hvilken grytan fästes öfver elden. Efter spiselhufvens nedre kant löper en utskjutande fris (elli), där tändstickor och annat ligga. Tvärsöfver rummet under taket sitta stänger (klädstånger) på hvilka kläder hängas upp till torkning. Mellan spisen och förstugudörren leder en dörr in till en liten kammare (kuvin), där kläderna förvaras. Mellan spisen och den yttre kortväggen stå två väggfasta, öfverbyggda sängar, från hvilka hemväfda förhängen (fållåter) hänga ned. Vid hufvudgärden hänger ett hvitt kläde med en spets (angklä) bredvid förhänget. En klocka är stundom infälld i sängbyggnaden. Någon gång äro sängarna byggda i två våningar och kallas då högsängar (ögsenger}. Öfver dem hänger en hylla (endjilli) ned från taket, och i en rem under denna har rakknifven sin plats. Framför sängarna står en bänk (lissbänk) eller en låg soffa (sängpall). Efter den yttre kortväggen stå bordet och en bänk samt i hörnet ytterligare en öfverbyggd säng. Den främre långväggen upptages af en lång, väggfast bänk, och mellan denna och dörren har skänken sin plats.

Två fönster finnas, ett på den främre långväggen och ett på gafvelväggen. Fönsterfodret har ofta en vacker form, och fönsterstolpen kan vara smakfullt utskuren. Mellantak saknas, så att kroppåsen med inhuggna årtal och initialer är synlig. För att stugan skall kunna hållas varm äfven om vintern, är taket lagdt med synnerligt stor omsorg. Öfver taksparrarna (rafter) ligga bräder, som äro finhyflade på den sida, som vetter nedåt rummet. På dessa lägges mossa och ofvanpå denna granbark. Så kommer näfver och sist utanpå taket, s. k. takved (takuwid). Hela denna taktäckning hindras från att glida ned genom ett på kant ställdt bräde (tätsa), och detta i sin ordning fasthålles af de s. k. tätskrokarna. Väggarna i stugans inre äro omålade och sakna tapeter. I deras ställe kan man ännu i mycket gamla stugor få se s. k. dalmålningar (tavlur) med bibliska motiv.

Fäbodarna, som i Särna kallas sätrar men i de öfriga Öfre Dalsocknarna bodar (buder) äro vanligen af två slag: långfäbodar (löngbuder) och höst- eller hemfäbodar (öst- eller embuder). Långfäbodarna ägas af många bönder gemensamt. De bönder, som tillsammans äga en sådan fäbod, kallas gälbendrer. Dessa leja ett par vallkullor (gällkaller) samt stundom någon pojke till deras hjälp. Strax före eller efter midsommar, så snart det börjar finnas bete åt kreaturen i skogen, gör man sig i ordning att föra kreaturen till långfäbodarna (bufera). Fordom har den dag (buferdain), då man for till fäbodarna, varit gemensam och bestämd för hela socknen. Numera far hvar och en, när han vill. Vallkullorna åtföljas af karlar, som på hästar framforsla de förråd, som behöfvas i fäboden. Då kärrvägar vanligen saknas till de ofta flera mil bort belägna långfäbodarna, måste alla saker, som skola medföras, klöfjas på hästryggen. Detta går så till, att sakerna läggas i ett slags stora korgar (mjassur) af vide, hvilka knytas till och hängas i klöfjesadeln en på hvardera sidan om hästryggen. Karlarna stanna kvar några dagar i fäboden för att förrätta en del arbete, t. ex. hugga den ved, som behöfves för sommaren. Hvarje bonde skall hålla och låta hugga upp en viss mängd ved alltefter det antal kor, han har i fäboden. Sedan karlarna farit hem till bygden, äro vallkullorna lämnade åt sig själfva midt inne i vilda skogen.

Hemfäbodarna ha i allmänhet icke bevarat så mycket af den ursprungliga fäbodkaraktären som långfäbodarna. När man för första gången ser en hemfäbodvall, t. ex. Fryksås i Orsa, så kan man nästan tro, att man kommit till en vanlig bondby. Man går fäbodgatan framåt och ser den ena stugan efter den andra omgifven af uthus. Genom en grind komma vi in i en portgång, som kallas fjosgrinnskäl, därför att den ligger mellan fähuset (fjos) och fähusladan (fjoslada). Vi gå vidare och komma in på den kringbyggda gården. Rakt framför oss ligger fäbodstugan och stallet (stöll), som skiljes från stugan blott genom ett vedlider (widogrinnskäl).Ytterst ligger kanske afträdet (skalajs) som aldrig saknas i en hemfäbod. Andra hus på gården äro brässelboden (bräsbudi), där man hackar halm, som skall användas till sörpa åt korna, ladan (truskladd), och härbret (ärber), som användes som mat- och förrådsbod. Äfven en badstu (tösstuga), använd till torkning af säd, påträffas stundom i en hemfäbod. Hvarje familj har här sin egen gård, så att grannarnas antal i en hemfäbod kan gå upp ända till 30 à 40. Hela familjen flyttar ofta till fäboden, och lifvet gestaltar sig därför här på ungefär samma sätt som nere på bygden. Karlarna måste ständigt vara på flyttande fot för att kunna sköta jordbruket både här och hemma; i hemfäbodarna finnas nämligen ofta ganska stora odlingar, hvilket icke är fallet i långfäbodarna, så att en bonde här kanske kan ha en lika stor egendom som hemma att sköta. Den tid, då man vistas i hemfäbodarna, växlar mycket. Ursprungligen har man haft kreaturen här någon tid på försommaren till en vecka före midsommar. Så förde man korna till långfäboden, där de fingo stanna till någon vecka in i september. Därefter flyttades de tillbaka till hemfäboden, dit då hela familjen flyttade och där den stannade in i oktober,allteftersom fodret räckte för kreaturen. Dessa förhållanden hafva nu ändrats mycket, beroende på att många icke hafva några långfäbodar eller icke bry sig om att sända kreaturen dit. I stället ha de dem hela sommaren i hemfäboden, som de då lämna redan i första hälften af september. Sedan flyttar en del åter dit i november och stannar ofta ända till jul.

Fäbodarna gå ett olika öde till mötes. I allmänhet anses fäbodväsendet icke vara lönande. Därför händer det, att man slår sig ned i en hemfäbod året om, då utrymmet och jordlapparna bli alltför små hemma i byn. Så ha flera stora byar i Orsa, t. ex. Hornberga, Torsmo och Grafberg, ända till för några och trettio år sedan varit hemfäbodar. Andra åter, särskildt långfäbodar, öfvergifvas och få förfalla. Så kommer väl en dag, då äfven de sista fäbodarna äro öfvergifna. Den resande, som kommer hit med sinnet fylldt af diktarnas sätersagor, skall förgäfves lyssna efter vallkullans lockrop, skällornas pinglande och kornas råmande. På det ställe, där så mången vallkulla med näfverluren gifvit sin längtan luft i vemodsfyllda toner, där skall han blott finna några halft förmultnade stockar och några kringkastade stenar, bland hvilka björk och al spirat upp. Han skall höra fäbodbäckens porlande och skogens sus, men de skola blott hviska till honom om alltings förgängelse.

Svenska Turistföreningens årsskrift 1905 (Projekt Runeberg)