DD - Måndagen den 31 maj 1965

Yra i Fu när sista tåget kom

Stinsen på trilla gjorde eriksgata

Fu. Aldrig någonsin tidigare under sin mångåriga tillvaro har järnvägsstationen i Fu upplevt en sådan publikkväll som i lördags. Nästan 100-procentigt hade byborna i Nusnäs och Fu mött upp vid den lilla stationen för att se när ett tåg för allra sista gången stannade där. Det är inte att undra på att stationsföreståndaren Eric Ahlin, som vinkat av tåg vid stationen i drygt 40 år, Hade något av vemod i blick när han banade sin väg mellan den månghundrade skaran av människor för att byta  några ord med besättningen på det historiska motorvagnståget.

Exakt tio minuter före åtta på kvällen bromsade ekipaget in. Uppehållet blev längre än normalt och rent gripande scener utspelade sig på perrongen. Nu var väl det hela kryddat med en god portion humor vilket bidrog till att kvällen säkert blev ett bestående minne inte bara för den populäre stinsen.

I nystärkt vitskjorta fullgjorde han sina åliggande med invand skärpa innan det var dags för honom att i gullstol bäras till en lövad skrinda som med en traktors hjälp banade vägen för hela människouppbådet. Målet var bygdegården i Nusnäs där det under kvällen och småtimmarna hölls en hejdundrande fest.

Karnevalsyra

Att ta till benämningen karnevalsyra är kanske i lindrigaste laget. Man stod nästan på varann för att få se en skymt av vad som tilldrog sig händelsernas centrum. Ja, stationshusets tak besattes t.o.m. av de mest hänförda fansen. Man var maskerade till rallare, brudpar och fula gubbar. Det bars på plakat och det överlämnades gåvor. Stinsen själv och besättningen på motorvagnståget bekransades med dalahästar och fingerade laster lämnades in. Däribland en jättestor kartong fullkletade med adresslappar med en avskedets hälsning från fabrikanterna i Nusnäs. Barn satt på föräldrarnas axlar, ömsom skrattande ömsom tjtande. Det sköts salut och utbringades leven.

När tågsättet äntligen fick pusta iväg mot Rättvik och Falun revs stationsskylten ner av Målar-Lars och ”rallarna” lyfte bort dörrarna till herrars och damers hemlighus. Ingen nervös resenärs akterdel skulle i varje fall mer blottas bakom dessa,

Fyra lövade ekipage, dragna av traktorer, stod och väntade. Där åkte en hel del frivilliga med även Eric Ahlin som mer eller mindre med väld bars till en hedersplats. På en skylt stod att läsa ”Nu har SJ ratat Fu, Bu-Bu-Bu”.

Men säg en glädje som varar beständigt! Traktorn med trilla där Eric fördes i triumf hade knappt lämnat stationsområdet förrän en ring på trillan punkterade. Det blev ett ofrivilligt stopp i den långa bilkö som ringlade sig mot Nusnäs bygdegård. Nu fanns det som nämnts flera liknande åkdon och stins Erics eriksgata behövde ingalunda brytas.

Visst var det ett tjo och ett tjim. Betydligt lugnare gick det tillväga när DD för första gången under den minnesrika dagen besökte Eric och hans kära station. Det var på förmiddagen samma dag, närmare bestämt när det var dags för 9.32-an att anlända. Med denna lägenhet kom långväga främmande. Nusnäsbon Oscar Rosén med hustru Mary kom nämligen på besök direkt från Amerika. Oscar köpte sin tågbiljett av Eric år 1926 när han inledde sin färd över pölen. Det var ett hjärtligt handslag mellan de två som utväxlades.

Mat och dryck saknades inte vid festligheterna i bygdegården. Eric fick bl.a. en jättestor dalahäst och en tavla i minne från tacksamma bybor och det sjöngs, spelades och var uppåt värre.

Egentligen var det väl en tragiskt ögonblick detta när en tåglägenhet för sista gången behagade stanna vid Fu. En epok var till ända. Men varför sörja. – Man får aldrig roligare än vad man gör sig, suckade en grånande Nusnäsbo. Visst hade han rätt. Det var verkligen roligt i Fu på lördagskvällen.