Saxat ur veckotidning (?) 1974

Jag var för snäll mot släkten – Nu mister jag allt!

Anna Bengts i byn Fu i Dalarna ville att hennes gård skulle fortsätta som jordbruk. Därför sålde hon den för en summa långt under värdet till släktingar. Men Anna lät inte fästa sina önskningar på köpehandlingen. Efter en kort tid lades jordbruket ner, Annas älskade djur skickades till slakt, ogräset breder ut sig.

Anna slåss nu för att köpet ska gå tillbaka. Men det är hårda regler i affärsvälden.

Änkefru Anna Bengts, 68 år, sitter och tittar ut genom ett av fönstren i sin lilla lägenhet ovanför garaget.

Från sin plats kan hon se gården där hon drivit fram sina älskade avelsdjur och slagit gräset för hand med lie. Över 40 års hrt arbete. En människas liv.

Nu breder ogräset ut sig. Vinden sliter ödsligt i tegelpannorna. Ett hål gapar i ett av uthusens tak. Låsen är reglade.

Gården står tom. Stängd för Anna Bengts.

- Jag stod här vid fönstret när de kom och hämtade djuren. säger hon och tårarna strömmar ner för kinderna när hon berättar om hur det gick till.

- Jag knäppte mina händer och bad till gud om styrka. Så ringde jag runt till slakthusen i trakten och vädjade: Ni får inte ta ihjäl djuren innan processen är klar.

- Men det var för sent. Ingen kunde hjälpa mig. De årsgamla elittjurarna och korna, av vilka minst tre var dräktiga och skulle få kalvar inom några månader slaktades.
Anna miste gården i samma ögonblick som hon satte sin namnteckning på ett papper en sommardag för två år sedan. . . . .

fortsättning av artikeln

Sedan dess har hon slagits för att få försäljningen att gå tillbaka. Men den nye ägaren har lagen på sin sida och vi är inte heller ute efter att söka eventuella syndare. Alla har rätt på sitt sätt. Jag skriver artikeln för att visa hur det kan sluta när man ger sig in på transaktioner utan att veta något om juridik eller ta råd av en expert först. Och Anna Bengts i den lilla skogsbyn Fu i Dalarna är som folk är mest.  Lite godtrogen och totalt okunnig om de hårda spelreglerna i affärsvärlden. En hygglig, rättskaffens kvinna helt enkelt, som jobbat hårt med sina händer hela livet.

Domen, uppläst med en neutral opersonlig stämma i en tingssal i Mora för en tid sedan, slog Annas tillvaro i spillror:

Ni har inte längre någon rätt till gården.

Hon tycker att hon förlorat allt hon kämpat för i hela sitt liv. Emil, min gubbe, skulle vända sig i graven om han visste hur godtrogen jag varit och vad som hänt med våran gård, säger hon. Makarna skaffade egendomen 1931. De var nygifta och lånade pengar för att få något eget. Då var stället förfallet. Makarna fick vända på slantarna och slita ont som Anna Bengts säger i rättegångshandlingarna, för att få något att äta och kunna överleva.  Anna gjorde ost och smör av mjölken.

Hon blev änka i juli 1961. Emil Bengts hamnade under en bil där vägen från Fu förenar sig med riksvägen mellan Rättvik och Mora. Anna stod och bäddade sängarna när hon hörde smällen nere vid vägkorsningen. Hon skötte — oavlönad— hjälpstationen åt Röda Korset på den här vägsträckan och var den som fick ta hand om Emil efter olyckan. Men det fanns inget att göra. Från den stunden och fram till sommaren 1972 drev Anna gården med egna händer — okuvligt och med en nästan övermänsklig energi. Jag citerar ur rättegångsprotokollet: »Anna Bengts har praktiskt taget ensam drivit egendomen och utvecklat ett högklassigt djurbestånd. Hon har sedan barndomen haft ett levande intresse för djur. Djuren har varit hennes liv.»

Bevisen för att Anna har god hand med djur hänger i prydliga rader på väggarna i lägenheten ovanför garaget: Diplom och intyg.

Fosterbarn.

Hon växte upp bland många syskon på ett litet torp i Dalarna och kunde mjölka innan hon fyllt sju år.

När Anna blev bondmora på egen gård bar hon vatten i hinkar nerifrån dammen för att djuren skulle få att dricka. Hon köpte inga kor utan drev fram en egen ras inom gården. Makarna fick inga egna barn, så djuren blev väl en sorts kompensation för Anna. Så småningom tog hon tre fosterbarn som blev som hennes egna. För två år sedan kände Anna med ålderns rätt att krafterna började avta. Hon var dessutom matt efter en långvarig sjukdom. Slitet på gården, ofta i kyla och regn, hade gett reumatism och ischias. 1969 fick hon dessutom en svår släng av Hongkong-influensan. Sjukdomen höll henne i sängen över sex veckor. Febern rasade i kroppen och doktorn tvivlade på att hon skulle klara sig igenom. Anna förstod att hon inte skulle orka ensam på gården längre. Men hennes livsverk måste drivas vidare. Djuren måste få fortsätta att beta ute på de saftiga gärdena som förut.

I denna situation vände hon sig till en ung, kvinnlig släkting som vistats på gården ibland under skolloven och lekt med hennes fosterbarn. Skulle släktingen och hennes man kunna tänka sig att komma och hjälpa till på gården? Jodå — men under en förutsättning: Att Anna överlät gården på dem. Anna tyckte inte att hon hade något val och egentligen kvittade det vem som stod som ägare. Egendomen skulle hamna i goda händer och drivas vidare med djur och allt. Så tänkte Anna. Släktingens man var intresserad av jordbruk och hade idéer. Nu skulle det bli fart på gården. Och Anna skulle få stanna där. Hos sina älskade djur. Det var i alla fall vad hon trodde. 

Skulle säljas…

I juli 1967 undertecknade hon köpebrevet. Sålde billigt - 101.000 kronor för allt. Fastighet, skog, djur och redskap. Att Anna enligt sina egna beräkningar lagt ner 300.000 kr i reda pengar plus 40 års arbete tyckte hon inte spelade någon roll. Huvudsaken var att gården fortsatte att leva och blomstra. De nya ägarna kom och flyttade in i huvudbyggnaden. Anna tog med sig det hon behövde för den närmaste framtiden och bosatte sig i lägenheten ovanför garaget. Utan bad och tvätt visserligen. Men det gjorde heller inget. Hon litade på att få disponera sådant hos sina släktingar. De skulle bli som en stor familj. Hon tyckte inte att det behövdes några papper. Hon var övertygad om att de nya ägarna skulle driva jordbruk. Att hon själv skulle få delta i skötseln. Annars hade jag naturligtvis aldrig sålt, säger hon idag. Anna var lycklig. Hon. hjälpte till att sköta djuren som förut med mjölkning, utfodring och sådant. I två månader varade hennes lycka. Då fick hon reda på att djur och redskap skulle säljas och driften läggas ner.

Anna stämde sina släktingar och krävde att köpet skulle gå tillbaka. Hon menade att de inte uppfyllt förutsättningarna: Att driva egendomen som jordbruk.

Släktingarna svarade: - Något sådant löfte har vi inte gett! Hur skulle vi våga det? Vi visste ju inte hur jordbruket skulle gå. De kunde visa upp köpebrevet och det innehöll inga förpliktelser utöver att de skulle betala köpeskillingen och låta Anna bo i lägenheten ovanför garaget.

De tog Rosa-Gull!

Den 68-åriga änkan kunde inte ens bevisa att hon hört de nya ägarna säga att de skulle driva jordbruket vidare och i så fall – på hur lång tid.

Vi försökte med jordbruk och djurskötsel. Men det gick inte! Så säger släktingarna.

Anna stod i fönstret och såg på när redskap och djur fördes bort från gården. Utan att kunna ingripa. Jag trodde jag skulle bli tokig, säger hon. De 50 fåren som behövde klippas. Tjurarna. Och Rosa-Gull - den snällaste och bästa ko jag någonsin haft. Hon släppte ifrån sig

mjölk varje dag. Ett fantastiskt djur. Hon såldes till slakt.

Anna knäppte sina händer och bad till Gud om hjälp. Hon blev inte bönhörd. Idag står gården tom.

När djur och redskap var borta reglade de nya ägarna alla lås och flyttade därifrån.

Rättegångsdagen stod den här rubriken att läsa i en lokaltidning:

”ÄNKA LURAD PÅ 700 000 KRONOR”.

Rubriken syftade på Anna Bengts. 700 000 kronor! Så mycket anser hon själv att gården är värd. Taxeringsvärdet är av äldre datum och satt till ca 100 000 kronor. De nya ägarna anför enligt rättegångsprotokollen att egendomen kan ha ett verkligt saluvärde på 250 000 kronor om den används för jordbruk och inte för avstyckning. Men jordbruket var inte lönsamt!

Därför tvingades vi avveckla. Vi har inte lurat någon eller utnyttjat en nödsituation, sa den nya ägarinnan i rätten. Hon tyckte inte att det var egendomligt att hon fått köpa så billigt.

Enligt Ulf Hamacher, Stockholm, Anna Bengts advokat, motsvarade köpeskillingen endast 20—25 procent av egendomens verkliga värde. Överlåtelsen måste därför betraktas som en ren gåva, påpekar advokat Hamacher.

De nya ägarna har inte uppfyllt den väsentligaste förutsättningen att driva egendomen som jordbruk och hålla djurbesättning. Därför måste köpet gå tillbaka. Anna Bengts har lidit stor psykisk skada.

Tänker slåss!

Den nya ägarinnan bestred inför domstolen att hon givit några sådana löften till Anna Bengts, sin släkting.

Det enda löftet vi gav var att Anna skulle få bo kvar på gården, sa hon. Det gör hon.

Att priset sattes så lågt är ju inte konstigt, fortsatte hon. Det händer ofta när någon vill att en gård ska stanna inom släkten. Det ville tydligen Anna Bengts.

Släktingen hade det undertecknade köpebrevet att peka på. Anna Bengts hade däremot inga papper alls.

Den 68-åriga änkan förlorade målet — och gården som hon drivit ensam sedan makens död. Hon stod där för första gången i en rättssal. Blyg och förvirrad. När domslutet lästes upp neg Anna för domaren. Efteråt slog hon händerna för ansiktet och grät uppgivet.

I dag, en dryg månad senare, säger Anna: Jag ger mig inte. Jag tänker överklaga. Ända upp i regeringsrätten om så behövs. Jag ska slåss för gården. Det måste ändå ha varit någon mening med mitt liv.

Jag kan inte se på hur hagen växer igen och ladugården står tom och öde. Det ska vara liv och rörelse på en bondgård. Det här är ett sjukligt tillstånd. Hon sitter framför mig vid köksbordet och berättar om sin situation. De blå ögonen är fuktiga av tårar, håret bakåtkammat. Hon ser sliten ut.  Enligt Ulf Hamacher har de nya ägarna, när detta skrives betalt 20.000 kr av köpeskillingen. De pengarna gick till utsäde åt djuren, konstaterar Anna Bengts och rättar till läsglasögonen.  Jag har lagt ner vartenda öre på gården.  Änkepensionen varje månad. Har knappast unnat mig en klädtrasa. Nu är jag pank. Äger visst 600 kronor. Det är allt. Efter ett helt liv här på egendomen. Till och med bröllopsservisen förlorade hon samtidigt med gården. Och gardiner, lakan, handdukar, underkläder, transistorn, den nyinköpta hammocken och trädgårdsmöblerna.

I kontraktet som Anna undertecknade stod nämligen: »Det som inte tagits av lösöret före 1 augusti 1972 tillhör de nya ägarna.»

Till och med bröllopsservisen förlorade hon.

Nu säger Anna: Inte tänkte jag på vad som stod i papperet. Jag tyckte det var oväsentligt - förklarade hon. Förut bodde jag i den stora huvudbyggnaden på gården. När de nya ägarna kom flyttade jag hit till garagevåningen. Den är mindre. Därför kunde jag inte ta med mig så mycket. Så jag får väl skylla mig själv att jag förlorade bröllopsservisen och det andra. Jag är för godtrogen.

Kvällskurser.

Det kan förefalla som om Anna är en enfaldig kvinna som skriver på papper hur som helst och ångrar sig när det är för sent. Då har jag gett en dålig bild av henne. Alla som känner Anna säger att hon är en intelligent och normalt mycket uppmärksam kvinna. Hon har på ålderns höst börjat lära sig engelska och tyska på kvällskurser. Med framgång. Detta nämnt som ett exempel på hennes företagsamhet.

Men hon har aldrig varit inblandad i större affärer tidigare och snäll som hon är, anade hon aldrig att papperet hon skrev under skulle kunna leda till att gården blev öde och tömd på djur. Jag hade ju ingen att fråga om råd. Förresten tänkte jag inte på det då. Vad som stod i ett papper kändes oväsentligt. Efteråt blev jag alldeles förvirrad, säger Anna.

Hon ska enligt köpekontraktet bo gratis i den halvmoderna lägenheten ovanför garaget. Men i vintras slutade oljepannan att fungera och Anna frös sig halvt fördärvad. Eftersom vi inte bor på gården kan vi omöjligtvis bevaka oljepannan regelbundet, påpekade den nya ägarinnan - som bara sålt djur och redskap och fortfarande äger egendomen utan att själv bo där.

Hon äger även skogen där hon enligt advokat Hamacher i protokollen från rättegången,

»efter köpet gjort omfattande skogsavverkning».

Anna Bengts har rätt att bo kvar på sin gamla gård livet ut. Men skall hon orka med det?