Per August Jansson - kallad Kolar Petter -  föddes i Saxdalen 1851

Avled på Mora Lasarett i november 1930.

En lugn, stadig person, utan brådska, som gärna tog en pratstund med dem som kom i hans väg.

Ett byoriginal om vilken det gick många historier. Men från hans sida var inte dessa historier bara skoj.

Det var en säregen inlevelse i det han hade att säga. Det kom så tryggt och tvärsäkert. Om han var skrytsam så kan man inte säga att han ljög.

Denna berättelse finns att läsa i "Återblickar på livet i byn Nusnäs" sammanställd av Ivar Johansson 1996
Upptecknat av Evert Johansson 1958

Bland de personer som under mina barndomsår (1910-talets senare hälft) bodde i Fu minns jag särskilt banvakten Andersson på Höghol och hans snälla hustru Tilda, hon som kunde laga så god lingonsylt.

Sedan var det kolaren Uppgren som långt in på 1920-talet bodde i en jordkoja vid kolbottnarna bakom sågen. Han som kände till alla hjortronställena i myrarna öster om Fu.

Den som mest fascinerade mig var den stormrike ”Kolar Petter”. Ja åtminstone trodde jag att han var rik, att döma efter det språk han använde i dagligt tal. Särskilt hans utlägg om pojken hans då denne fick tag i bankboken och bläddrade i den, kunde ju få vilket barnasinne som helst att se upp till ”Petter” som en tät bonde;

-”Hade jag inte tagit ifrån pojken bankboka, hadd han väl stått där än i dag och bläddra, så mycket som det var i den”, sa Petter.

I blaggarnsskjorta utan krage, med blå linningar kring handleden en svart byxa förbunden med träpinnar vid hängslena, en uppknäppt gul väst och en svart knallhatt på den ljusa luggen. Sådan såg han ut ”Petter i Fu”. En lugn och stadig typ, utan brådska, en man som inte alls skulle passa in i vår nutida hetsiga tillvaro.

På kvarnbacken vid Fu tullkvarn kunde man finna honom stående i samspråk med bönderna från Nusnäs när de var på malning vid kvarnen. Han drog sig inte för att kritisera bönderna för deras dåliga korn;

-”Nej, då skulle ni sett mitt korn där i Fallet, kornen var stora som hönsägg och axen var som kalvrumpor”, sa Petter.

En av de äldsta gårdarna i Fu är Bergslagets arrendegård, numera kallad ”Petters”. Det är en gammal rödmålad stuga från senare delen av 1700-talet. Numera (1958) står den öde sedan Petters tid där. Bakom stugan gick den gamla landsvägen, vilken numera fått maka på sig en smula efter omläggning.

Ej långt från stugknuten rinner Fuån förbi. På solsidan framför förstukvisten gårdstäppan med potatisland och vid den ena gaveln Lis. Under 1700-talet och till mitten av 1800-talet var gården sergeantbostället.

Under sergeant Isak Norlings tid här ( 1800-1836 ) utverkade denne tillstånd till gästgiveri med tillstånd till försäljning av brännvin. Detta gästgiveri förestod en tid av en Faluflicka, Lisa Tallström, vilken sedan blev gift i granngården. Härav uppkom gårdsnamnet ”Lis” i Fu. Efter hand upphörde gästgiveriet och gården blev skjutsstation. En tavla som ännu finns kvar anger att ” Härifrån skjutas till Vikarby och Mora ”.

Sedan Bergslaget förvärvat gården efter det att förutvarande ägaren utvandrat till Amerika arrenderades gården med tillhörande jord av ”Petter”. Gården födde 2-3 kor, vilket var tillräcklig för honom.

”Petter” var en av de många kolare från trakterna kring Säfsnäs som under senare delen av 1800-talet anställdes av Siljans Kolbolag för kolningsarbeten i skogarna kring Siljan.

Vintertid utförde Petter så kolningar åt bolagen, men han var även timmerkörare.

Under den stora ruschen efter kol som inträffade under tiden för det första världskriget var det fullt med kolkörare till Fu järnvägsstation. Även Petter körde kol. Han hade en häst som hette Björn. Finge man tro Petter skulle det aldrig ha funnits en så stark häst.

- ” Han drar sönder allt vad jag äger och har”, sa han. Men sanningen var nog att Petter hade så dåliga seldon att det var konstigare att något höll för den skull. Petter var alltså även kolförare och skulle ha kunnat berätta om åtskilliga strapatser från sina långväga körningar efter de värdefulla kolen. Redan långt före gryningen bar det av till kolbottnarna, förbi Väster- och Östertjärnarna, över den stora Karlsmyren, ja ibland även långt bortom Daddbodarna, för att sedan på kvällen stå i den långa kön av kolslädar och vänta på tur att få bestiga kolbryggan vid Fu station för att tömma lasten i järnvägsvagnarna.

Grannsämjan var inte alltid den bästa från Petters sida, visserligen gick den aldrig ut i hat eller handgripligheter, men han ville alltid framställa grannarna som mindre bemedlade och ingenting att räkna med i förhållande till honom.

En gång när en Nusnäspojke var i granngården på frieri ville Petter varna honom för att komma på ett så fattigt ställe, varför han lånade en hundralapp och gick in i granngården för att få den växlad. Han hade räknat med att de inte skulle kunna stå till tjänst med detta, men tyvärr anade grannen något, varför han frågade om han ville ha någon mer sedel växlad så gick det för sig. Att det blev giftermål efter detta kan man väl förstå.

Grannen ”Lisn” hade två hästar, rätt skapliga förresten, men i Petters ögon var det bara krakar vilket föranleder honom att skrodera:

- ”Den där Lisn, han har två hästar han, men han vore bra bet om han inte ville låna min Björn ibland”.

En gång körde Petter kol med sin Björn från trakterna kring Fåsås ner till kolhuset vid Krångholmen. Det var yrsnö så han måste knäppa ifrån den kolryss som han hade haft på släp när han kom ner till Myrtjärn. Dagen efter när han kommer för att hämta kolen finns bara en svart fläck på isen. Han har haft eld i kolen och både skrindan och kolen hade brunnit upp i den pinande blåsten under natten.

- ”Det var tur att jag hade Björn nu annars hade jag nog blivit tvungen att knäppa efter båda skrindorna igår”, berättade Petter som aldrig försummade att skryta över sin häst.

Petter var även en storjägare om man får tro honom.

- ”Jag har skjutit mycket fågel jag, men sällan på lovlig tid”, brukade han skryta med.

En gång låg han på dammväggen till kvarndammen i Fu med sin fina bössa och sköt på en and men det blev bara bom gång efter annan. När Petter sänt iväg sitt sista skott lyfter anden och gör en lov över Petter varpå denne mumlar:

-”Hade jag haft mer å ge na hadd ho nog legat kvar längre”.

Så det var nog inte så konstigt med de förtrollade tjädrar som gjorde sin påhälsning i trädtopparna kring kolmilorna och på vilket krut och kulor inte bet. Sin största fågelfångst gjorde han nog den gången när han använde flughåven och tog de orrar som krupit ner under skaren i Fudal. Någon stor skytt var han nog inte.

På somrarna skötte Petter den jord som Bergslaget hade i Nusnäs och Fudal.

- ”Hade nusnäsbönderna skött om sin jord som jag gör, hade de varit stormrika”, brukade Petter säga.

Petter skröt alltid över sin kunnighet som jordbrukare. Sanningen var väl att den gröda som han fick från arrendejorden knappt räckte till de två korna och hästen trots att han brukade rätt stora arealer.

- ”Har de sett storgräset mitt däroppe i Fallet, brukade han triumferande skryta med vid slåttertiden varje år.

En gång kom han körande med litet gödsel på sin ”smallötatrilla” (se nedan) till ett åkerstycke på åtta snesland i Nusnäs.

- ”Jodu, sade han, nu ska den här ”lotn” få sej en ordentlig smörgås”.

Var och en som är litet insatt i gödsling av jordbruksjord förstår väl hur det skulle växa efter en sådan ”dos”.

En gång var Petter i penningknipa och bad en av grannarna Hjelm, att genom att skriva på en växel gå i borgen för honom. Väl hemkommen från bankärendet i Mora frågar Hjelm hur det gått för honom och om han fått låna några pengar.

- ”Jodå, sa Petter, å det hade nog gått bra även om du inte skrivit på”.

Petter stod och tittade på hur en snickare tillverkade ett par skacklar till en släde åt honom och försummade inte att upplysa snickaren om att:

-”Jag är nog inte så bet snickare jag heller, men jag är inte gog nog att få nån snits på hä”.

På alla områden var Petter skrytsam av sig.

- ”jag har många barn jag borti Grangärde och därikring”, brukade han säga. Han var gift en gång, men hans hustru dog redan i början av 1880-talet i nervfeber. Sedan höll han sig med pigor, möjligen var han för svår mot dem. En av dem, Sota, dränkte sig en vinter i vattenhålet i Fuån.

Bland hans övriga pigor kan nämnas systrarna Småsäck Anna och Majt från Sollerön. Där var Bergs Anna från Falun och Emma från Mora. Hans sista piga var Sjur Kristina från Älvdalen som hade lön innestående vid Petters frånfälle och således fick de stackars ören som kom in på auktionen av Petters lösören. Han hade varit rik i orden med fattig på jorden.

När hans sista höst nalkades fick han reda på att det ordnats med plats åt honom på Mora Lasarett. Då erkände han klart:

- ”Jag har inga pengar att betala med”.

Hans glädje blev därför stor när han fick komma dit ändå.

Förklaring:

Smallötatrilla: Trilla vars hjul ytterst hade en lötad (= sammansmält genom uppvärmning) metallring (band). Man skilde på smala och breda ringar, därav Smallötatrilla.