Nedanstående berättelse är en text som Annas morfar ( I byn kallades han för Lis´n för att han bodde i Lisgården) skrev strax innan han dog.
Anna är själv född i Lis-gården, det första timrade huset på Bagar Rulles Väg (det som en gång var landsvägen mellan Mora och Rättvik).
Vägen borde egentligen borde heta Lisgatu, eftersom gården fått sitt namn efter Lisa Tallström.
Anteckningsbok skriven av Olpers Anders Andersson det sista året han levde.
Min levnadsdag av Olpers Anders Andersson (27/12 1862-13/3 1947).
Jag föddes i byn Nusnäs 1862 den 27 december i den så kallade Sjubockgården. Mina föräldrar hette Bockas Brita Jonsdotter och Olpers Anders Jonsson. Han var son till Olpers Jon Andersson å Lisa Tallström från Falun.
Vi bodde i Nusnäs tills jag var ungefär 7 år. Då måste vi lösa ut min morbroder, som blev gift till Utmeland, ur gården och stugan vår pantsattes för en skuld på 300 riksdaler till en i Färnäs som lagsökte sin fordran och det blev exekutiv auktion på åkrarna.
Därför hade vi inte någonstans att bo, så min farfar som var änkling tog hem oss till sig i Fu, där han bodde vid landsvägen. Han hade varit gift med en kvinna som hade varit hushållerska åt en sergeant Norling, som hade gett henne gåvobrev på huset. Hon hade också dött så nu var farfar änkling och vi tog hand om honom.
Och nu börjar vårt liv på nytt här. Det var i denna stuga (LIS-gården) som jag bor i ännu. Den ligger vid Stora Landsvägen och den tiden skulle alla varor forslas med häst så det var trafik skall Du tro.
Denna lilla stuga var full både natt och dag, så om vintrarna fick jag (vi hade bänkar utmed väggarna) ligga på knä och titta ut genom fönstret ifall jag kunde tina opp isen med fingret så att det blev ett hål att titta igenom. Vi hade bara enkla fönster förstås så de var ju kallt.
Till spisen fick jag sällan gå för där skulle resande gå och värma sig å laga mat uti sina spannar. Vi kunde knappast komma åt att laga mat åt oss själva, och brännvin hade nästan allihop och de bjöd min farfar, så han hade fullt rus nästan var dag och han hatade oss för att vi inte hade någonting och aldrig var honom till lags.
Min Mor sade att "det var ett dagligt elvite ven dag".
Det var aldrig lugnt någon gång. Min far dog 40 år gammal, min mor dog i vattensot, min syster Kerstin dog 16 år gammal.
Jag har uppfostrats med intet värde; människovärde menar jag. Jag har aldrig fått lära eller göra någonting i mitt liv förrän jag blev fullvuxen och skolutbildningen var ganska primitiv åtminstone i början. Jag fick gå i skolan i Nusnäs och fick ligga hos min morbror där i ett litet hål som var mellan väggfasta sängen och muren, lisskuvån (lillkammaren) som den kallades.
Det var så mycket snö och kallt när jag gick mellan Nusnäs och Fu. Det var dåligt plogat och vargar fanns det också, så jag var rädd ibland när jag gick hem på kvällarna. Jag trodde att det var vargen som tjöt, när jag hörde att det tjöt under medarna då jag mötte någon hästskjuts.
I gården där jag bodde i Nusnäs så fick man en gång ett varglo (hona) strax bakom stugan i en stor rävsax. I början av skolan hade vi en skola, en timrad stuga med två stora rum, en för de minsta och en för de större. Väggarna var bara timrade och på väggarna hängde stora papp-skivor med stora ord som vi skulle lära oss.
Läraren hade en stor pekpinne i handen. Eldningen skulle vi göra själva och veden skulle vi ha med oss, ett eller två trän, hellånga; det var en öppen spis.
Vi hade en gubbe från Nusnäs till lärare som hette Kråk Lars Erson. Nu skall jag berätta hur vi har haft det här sedan i fortsättningen; det är både sorgligt och orättvist men ändå lagligt. Ja vi fick vara så illa tvungna att leva fast vi fick vara både lusiga och trasiga, det var omöjligt att hålla sig ren hur gärna vi än ville, ty här var fullt med folk jämt.
Det var alla sorters forbönder å försäljare med sina varor, från Elvdalen med laggkärl, från Särna med smör och fågel, från Orsa med slipstenar, ja från alla håll. Gårdfarihandlarna hade stora dukar som de knöt ihop om sina varor och bar på ryggen. De sålde dukar, kläder och småsaker. En från Leksand hade ett skrin med knappar, nålar och skoremmar. Han kom två gånger per år.
På vintrarna var det många från Leksand som övernattade som skulle köra i skogarna i Orsa och Älvdalen.
På våren kom de tillbaka. De hade säckar med hö som de sov på. Golvet var så fullt att det inte gick att komma fram. Det var en enda ström var dag både opp och ner efter vägen om vintern. Det kom också annat pack, tattare i stora lag, ibland så vi blev nästan husvilla.
Oftast kom de sent på kvällarna. Först gick kanske ett par flickor in och frågade, sedan kom en hel hop in. Fattiga och luffare kom på våren, sommaren och hösten, både lusiga, trasiga och hungriga. Det var en stuga till här men dit gick dom sällan. Det var långt åt båda sidorna så man kunde inte neka dem att komma in å värma sig å ge dem nån bit att äta också om vi hade något!
Vi hade plats för åtta hästar i ett stall och sex i ett annat, och det hände ibland att alla var upptagna. Inne kunde inte alla ligga utan flera måste sitta! Vi hade ju blott ett kök å en liten kammare å den begagnade farfar själv. Vi hade gammalmodiga sängar vid väggen, två nere å två ovanpå. Vi var fem personer. Taket var sotigt och svart utav röken från den öppna spisen å stekningen av fläsket ur spannarna när karlarna lagade mat.
Vi kunde inte komma åt golvet annat än med kvast på hela vintern för all trafiken och golvet var alldeles översållat med hästgödsel och vi fick skrapa lös skiten. Vi skurade två gånger om året till jul och midsommar.
Du frågar kanske hur vi ville ha det så uselt.
Det var farfar som bestämde och vi fick vara nöjda. Han hade krog å matservering i 20 år med sin första hustru, han var gift två gånger, men nu sålde han bara dricka och kaffe och det gav nog inte stor förtjänst. Vi maltade och bryggde själva och sålde för 3 öre i Halvstop 2/3 liter å kaffe 5 öre koppen, men inte ett öre för inträde, logi och vila, varken natt eller dag.
Det har varit alla sorters människor här inne och på vårarna gick soldaterna förbi här och rastade här och då var även länsman med.
Min farfar berättade att när dom kom så kom länsman in och sa att han skulle sätta ut en så dricka på vägen. Det var en länsman som såg bister ut, han hette Falk, men gubben svarade att det gjorde han inte, de fick gå in och få, de som alla andra.
Då dom for sa han: "Jag ska betala när ja kommer igen". När han kom igen satt han i kärran och sov. När han kom tillbaka än en gång så sade farfar: "Det var så sent så jag ville inte väcka Er!" Men det var mitt på dagen, länsman var full och han satt och sov.
Farfar berättade även om Dalpelle Djos Per från Färnäs när han hade rymt från Långholmen hur han kom hit opp en afton åkandes i vagn med hästar å skjutskar å kom in och sa: "Det är sent på kvällen, Gudag Jon". Han tycktes inte vilja känna igen honom.
Då sa han: "Känner du inte igen mig! Jag var här å var landtmätarpojke under storskiftet och nu är jag Kunglitörs Landtmätare."
När han sedan skulle fara genom Färnäs å kom till Djosgården, sitt hem, stannade han och sprang opp till gården å knackade på. När hans mor kom så frågade han var hon hade sina barn. Jag har bara en svarade hon. Jag vet du har två sa han, var är han då? "Han e fäl borti nogum garde i Vattnäs", svarade hon.
Adjö mä dä mor sa han och åkte igen, men medan han åkte skrev han ett brev och skickade tillbaks med den som körde, men det var så dåligt lackat, så det roade honom att öppna å se vad han hade skrivit. Då stod det att jag reste här förbi för att träffa min köttsliga moder å broder, då fick reda på att han bodde i Vattnäs. Han hade farit till Vattnäs och där fick han tag i en båt och for över till Bonäs och där var han med på dans när polisen kom och tog honom.
Dagen efter kom han med fångskjuts å stannade här och han kom in å hälsade God dag på dej Jon, igår var jag en Kunglitörs Landtmätare, idag är jag en arrestant å fånge, slå i en sup åt mej Jon. Ja vet inte om du får nå sånt sa gubben. Det beror på om han har något att köpa för sa fångförarn. Ja slå i en sup, tror du inte att jag har pengar sa han, här ska du få se att jag har pengar och så tog han opp ur fickan o la på bordet. Å så kan jag göra pengar sa han å tog ett papper å började rita, men farfar han fick ingenting.
Så skulle det bära iväg men då han hade satt sig i skulle han väl ha handklovarna på, å då skruvade fångföraren naturligtvis åt.
Då skrek han:" Skruva inte 'årdare nu". "Ja nog vet jag hur hårt jag ska skruva!" fick han till svar. "Ja skruva så mycket du vill, men skruvar du vrede på mej så ska jag skaffa dej 40 par spön innan du kommer till Falun". Ja det var två skjutsar, en fånge i var och när de kommer ut på skogen så blev den andra fången nödig så att fångvaktaren skulle stanna å gå dit å hjälpa honom. Då han gick ur kärran fick Pelle tag i tömmarna och åkte iväg, körde av vägen å gömde sig. Han fick av sig handklovarna å blev lös igen. Det gick som Pelle lovade, fångvaktaren fick 40 dagar på vatten å bröd