Under denna rubrik är vår tanke att samla bilder och material om livet och byggnader i Fu/Fudalen.

Nedan finns berättelser av By-Anders om "kvinnosaksgöra" som handlar om både Nusnäs och gäller säkert livet i Fudalen.

Berättelser om verksamheter resp människor återfinns under egna flikar.

Årtal där Fu finns omnämnt:
1150-tal    Rövarna i Fudalen stenas på Tjuvholmen
1150       Fudal hade 6 st skattebönder
1569       Fudal hade 4 st skattebönder
1709       Svår torka området mellan Fu och Rismor torkar all växtlighet bort
1853       Fångskjuts med Orsabor på väg till länshäktet i Falun gör uppehåll i Fu. Större delen av byns befolkning kommer för att titta på de konventikelanhållna.
1856       Tack vare den snörika vintern är det möjligt att forsla Carl XIV Johans sarkofag frn porfyrverket i Elfdalen till Stockholm via Gefle hamn. Transporten passerar Fu.
1891      Järnvägen Rättvik  - Mora förbi Fu öppnas den 2 augusti
1892      Postanstalt Fu inrättas och adressen Fu börjar användas i stället för Fudals kvarnar
1895      Bolagsordning för "Fu tullqvarns aktiebolag" fastställes i nåder av Kongl. 1908      Bjöns Nils Nilsson häktas på Fu station för misshandel begången i augusti förra året då han knivhögg två ynglingar och sedan rymde.
1909      I Fu byggs Tjärfabriken
1916   Fyra skvaltkvarnar finns ännu i behåll i Fuån nedströms kvarndammen i Fu. Sturkuänn, Nykuänn, Sillbullkuänn och Gunäskuänn nu ombyggd till tullkvarn
1947       En sommardag flammar en skogsbrand upp 2 km söder om Fu.
1958      Fu har 24 st hushåll
1965      Fu järnvägsstation rationaliseras bort. Sista tåget gör "Stopp i Fu" och stinsen Erik Ahlin avtackas vid en hejdundrande fest i bygdegårdne.
1983      Sista mäldavgiften inkasseras i Fu kvarn.

Af By Anders Januari 1939

(Renskrivning från handskrift, rubriksättning och redigering Henry Johansson 1996)

Nusnäsmålets beteckningar för de olika könens arbeten äro att de är "kvinnfoksdjärå^” (kvinnfolksgöra) eller "karrfoksdjärå" (karlgöra). "Äd e bar nå krippdjärå" (Det är bara nått barnarbete). "An få kvinnfoksdagspenning" = då en man gjort ett kvinnsdagsverke eller arbetat sämre än en karl borde.

Stallii

Att sköta hästen och stallet var alltid männens arbete och om dessa voro flera ålåg det alltid husfadern att tillse att det var ordentligt gjort. Att hålla rent i stallet skulle väl vara någon av de yngres första arbete på morgonen. På samma gång omsåg han och vattnade hästen. Om ett sto skulle komma med fö1 var det husbondens plikt att passa därpå. Redan flera dagar i förväg började husbonden ligga på vakt i stallet. Det ansågs inte vara kvinnfolksgöra i stallet. Det var kränkande för en karl att höra att hustrun skötte hästen.

 

Fjåsä

Kornas skötsel och mjölkning ålåg kvinnorna under husmors uppsikt. Men det kunde under stundom hända att någon av männen hjälpte till med att mocka ladugården. När kon skulle kalva var det husmors göra att ta ga emot kalven. Redan flera dygn i förväg var hon ute någon gång hvarje natt och såg till den kalvfärdiga kon. Ä ven när en ko skulle betäckas ålåg det husmodern att leda kon till tjuren. Detta kunde stundom bli att gå en hel mil med kon. Som vallhjon var nog husmor bäst. Detta emedan hon hade största tålamodet att vänta hos sina djur. Om det var ett "gäslag" (kreatur från flera gårdar som vallades) var det nogare att en husmor följde och gick i täten och sjöng sin vallåt så att hennes djur följde henne och de andra gick med i sällskapet. Då kunde någon flicka eller pojke följa för att hjälpa till att hålla ihop hjorden och för att åalla sällskap. Det har nog av ålder varit ett kvinnsarbete att valla kreaturen här i Mora, därom vittnar sagan om Tjuvholmen i Siljan som skall hava sin upprinnelse fran omkring 1150. Att valla får förekom ej. Dessa gingo i stora hopar till dess de skulle hämtas in . Men getterna vallades något av flickor och pojkar. De skulle ju in varje kväll for att mjölkas.

 

Rugárder

Att kvinnor hjälpt till att uppsätta gärdesgårdar är ej känt. Men väl har de varit med och plockat ihop vidjor att binda med. "Gråvidjur" (granvidjor).

 

Sånindje

Kvinnorna voro med i vårarbetet. En del kunde även plöja. Alla kunde harva och köra gödsel och voro även med under såningen. Men intet dikningsarbete gjorde de. Det var vanligt att husmodern var den som sådde

ut säden. Åtminstone den säd som ansågs viktigast såsom korn och höfrö. Havren kunde mannen så ut ibland om det var på ett ställe där det ej var så synligt. Det troddes att kvinnorna sådde jämnare än mannen. Linet såddes alltid av husmodern.

 

Lotäktn

Lövtäkt i form av kärvar hjälptes man åt med. Mannen högg ner och kvistade av björkarna, medan kvinnan tog ihop kvistarna och band dem

till kärvar som sedan restes upp på torr plats eller lades upp i hässja for torkning. Men under sommaren skulle den kvinna som var i fäbodarne med kreaturen dagligen stryka löv. Antingen i en korg (Lovtöjta) eller i en säck.

Dessa löv utbreddes for torkning. Att ta upp torv, att begagna som strö under vintern, var karlarbete.

 

Slånindje

Vid slåttern ansågs en kvinna lika god som en man både i att skota lien och räfsan. Att hässja höet ålågmannen. Med god hjälp av kvinnorna som kammade ut höet i rämsor (Kämbur) som av mannens lyftes upp på stängerna. Att bära ihop höet på marken och att taga emot det på skullen var kvinnans givna lott. Vid renräffsningen skulle barnen hjälpa till likaså de gamla. Vid sädesskörden skulle kvinnan var med och taga upp samt binda tillsammans det avskurna.

Många kunde även taga lien och skära lika bra som mannen. Sedan skulle de lägga ihop band. Därvid kunde barn hjälpa till. Medan mannen skulle hässja eller snesa och de gamla skulle räffsa. Sedan återstod det for barnen art plocka axen som lag kvar på åkern. Vid inkörningen var det vanligen kvinnan som var på lasset och lade till rätta. När man kom hem var det åter kvinnan som fick gå upp i sädesgolvet och lägga stacken. Linet revs alltid av kvinnorna men ärterna dem skars av männen.

 

Truskning

Vid tröskningen av säden var det vanligen kvinnorna som utförde detta arbete med slagorna. Då de hjälptes åt fyra stycken från fyra gårdar, som på detta sätt gjorde arbetsbyte. Att tröska för lön har ej varit bruk, men väl har man lejt tröskfolk från andra orter hit.

När tröskningen var färdig skulle mor i gården kasta den och ränsa den så ren som det var möjligt.

Bersånknindje

Bärplockningen ombesörjdes mest av gårdens ungdomar. Varvid smultronplockningen som regel tillkom barnen.

 

Fistja

Det har förekommit att kvinnor deltagit i fisket. Särdeles vid vittjandet av näten då kvinnorna skötte årorna. Likaså vid fiske med drag och utlägggande av långref samt dess upptagande.

 

Djorslakt'n

Någon slaktare farms ej i byn utan all slakt verkställdes av kvinnor. Flera sådana funnos som i huvudsak sysslade med slakt. Dessa skulle kunna slakta vilka kreatur som helst. Men eljäst var nog nästan vilken kvinna som helst kunnig att slakta åt sig själv av gårdens olika kräk såsom kalvar, getter och får.

Om större djur såsom kor och grisar skulle slaktas så anlitades en sådan kvinna som var van vid slakt. Av dessa funnos i byn flera. Enär mannen i allmänhet voro jagare kunde aven dessa vara med vid slakten. Då dessa ju voro starka var det givet art de skulle hjälpa till art flå av skinnen och hugga eller stycka kropparna. Blodet tog husmor emot och vispade och ävenså inälvorna. Tarmarna skulle slakterskan rengöra. Något förbud for havande kvinna att deltaga i slakt är ej känt.

Småbarn fingo ej närvara, men väl sådana som var 6-7 år. Dessa skulle då enligt sin egen tro vara med och hålla i rumpan for att allting skulle gå bra.

 

Gäldnindje

Den kastrering som kunde förekomma (mest någon kull smågrisar samt en eller annan gumse eller bockkilling) utfördes alltid av kvinnor. Dock ej av alla utan endast ett fåtal i byn. Men dessa gjorde det också lika bra om ej bättre än en veterinär.

 

Båkånindje

Det har hänt att någon av gårdens karlar har hjälpt till med brödets gräddande då det ej varit så många kvinnor. Annars har man skrämt bort pojkarna från bakbordet med att om de ej lät degen vara kom råttorna och åt av dem skruven. Dessa skulle däremot hugga och bära in ved och vatten samt sköta om middagskokningen.

Stjinnarheta

En del karlar har nog varit så tilltagsna att de kunnat klippa till och även sy åt sig byxor samt lappat sina skinnbyxor och pälsar. Men vanligast togs denna förtjänst av Malungskarlar som gick i gårdarna och sydde.

 

Skomakari

Nästan varje bonde kunde själv tillverka gårdens behov av näverskor, som var de vanligaste. Skulle man ha finare kängor fanns i byn två skomakare som pliggade ihop sådana. Även kvinnorna kunde hjälpa mannen med att sy ihop läderstyckena samt kantsy omkring dessa.

 

Brännvinskokeri

Brännvinsbränningen sköttes av husmodern själv i ladugården. Detta var lika naturligt som att man nu for tiden brygger svagdricka. Kvinnorna voro ändå ej drinkare.

 

Jole

Julbrasan tändes av mannen innan han gick till stallet och skötte om hästen. Hästen fick havre att äta innan han skulle ut och springa till kyrkan med dem som skulle fira julottan där.

 

Ingan va fö mer

Någon rangskillnad vid bordet fanns ej. Mannen och hustru sutto brevid varandra och sedan barnen så långt utrymmet medgav. Blev det trångt kunde småbarnen få vänta eller också stå vid något hörn. De tröstades då med att de skulle stå medan de äto så växte de fortare.

 

Kripparbet

En hel massa småärenden och uppassning ansågs vara barnens arbetsfält. Men när de konfirmerats ansågs de ej längre som barn utan kunde då vara

med på lite av varje. Dock fingo de ej full dagspenning utan endast 2/3 av den vanligaste.

 

Då kvinnfotje va sjover

Då mannen voro borta pa arbete t.ex. i Stockholm eller annorstädes ålåg gårdens skötsel den hemmavarande kvinnan och barnen. Det gick i allmänhet bra. Det arbete som de då ej kunde utföra själva fingo de alltid göra

arbetsbyte till hos någon granne.

 

Vevånindje

I många gårdar hava kvinnorna genom att väva flera sorters band och vävnader av huvuddukar (som sedan forsålts till andra, ja aven andra orter) mycket bidragit till hemmets ekonomi.

 

Ärrarbet

Av ålder har det varit vanligt att kvinnor både gifta och ogifta farit ut på förtjänst dels som hårarbeterskor i både Sverige och utlandet, dels som trädgardsarbetare i städerna då särskilt i Stockholm, de stora byggena här och var i landet Många var roddare i Stockholm. En del for till Hälsingland och bakade tunnbröd mot betalning de mottogos alltid med nöje enär de voro kända for sin ärlighet och präktighet. På hösten gingo de i allmänhet hem till sitt land igen.

Tidjeri

Något tiggeri har mig veterligen aldrig bedrivits av personer här ifrån byn. Byn som sådan har utgjort ett eget distrikt si kallad fattigvardsrote. Byn har sålunda själva dragit försorg om sina fattiga. Detta har mest skett på det sättet att man givit dem ingenting. Det blev på det viset billigast och detta var huvudsaken. Men tiggeri förekom som sagt ej.

Från min barndom minns jag vid flera tillfällen att tiggare kommo från de på den tiden fattiga socknarna i Våmhus och Älvdalen. Det var då vanligen gamla gubbar eller gummor som åtföljdes av ett eller två barn. De kommo in höllo fram sin lilla påse och bad om en smula mjöl eller litet bröd. Något som man ej nekade hur fattig man än själv var.